Böna

böna, fsv. böna = no. bauna, da. bønne; utvidgning av fsv. bön = isl. baun, mlty. bône, fhty. bôna (ty. bohne), ags. béan (eng. bean), av germ. *baunō(n), jfr lat.-germ. önamnet Baunonia Plinius, ett speciellt germ. ord; till den ie. roten bheu, svälla, växa, i t. ex. got. ufbauljan, komma att svälla, osv. (se t. ex. bula o. buske); jfr samma betyd.-utveckling i grek. kýamos, böna: kyéō, egentl.: sväller, o. möjl. litau. pupà, böna: lett. paupt, svälla; se H. Petersson IF 23: 390. — Lat. faba är ej besläktat. Detta liksom fslav. bobŭ o. även det nämnda litau. pupà göra snarast intryck av hypokoristiska bildningar, ytterst vanliga att beteckna runda föremål o. ofta till sin form erinrande om barnord (därför vanl. med läppljud). — De nämnda orden betecknade äldst den s. k. bondbönan, Vicia faba, som synes ha tillhört de europeiska indoeuropéernas äldsta åkerbruksprodukter.