Musköt

musköt, Gyllenius 1644; tidigare: 1612: muscheter plur., 1616: muschetter, 1625: musquetter; formerna med -e- de allmännaste under 1600-t. o. i 1700-talets ordb. (Lind dock även muskjöt); Hof 1753: muskiöt (uttalat med sje-ljud) = da. musket, ty. muskete, eng. musket, från fra. mousquet = ital. moschetto, urspr. om en vid jakt använd sparvhöksart o. dimin. till lat. musca, fluga (se musch o. moskit), antingen på grund av fågelns litenhet el. på grund av hans bröstfläckar, som liknats vid flugor. — Rörande den sv. formen med -ö- jfr Kock Sv. ljudh. 1: 184. — Andra vapennamn, som urspr. betecknat vid jakt begagnade fåglar äro terserol, ävensom ä. nsv. falkon o. falkonett, eldrör tillhörande fältartilleriet, under Gustaf I:s tid (av ital. falcone, falconetto, till falcone, falk), o. ital. sagro, ett skjutvapen, egentl.: Falco sacer. Då falkjakten efter krutets uppfinning kom ur bruk, överflyttades benämningarna på jaktfåglarna till de nya skjutvapnen.