Känna

känna, fsv. kænna, låta veta, undervisa (jfr fsv. kænnifaþir, lärare, kænnipilter, lärjunge), igenkänna, märka, erkänna, tillerkänna, hava köttsligt umgänge med (jfr gamla bibelövers.) m. m. = isl. kenna ungef. ds., da. kende, känna, got. kannjan, göra bekant, mlty. kennen, fhty. -kennen (ty. kennen), ags. cennan (eng. ken från nord.); av germ. *kannian, med dels kausativ o. dels intensiv betyd. (såsom t. ex. bränna); till kunna. — Giva till känna = da. give til kende, efter mlty. to kennen geven, egentl.: giva att veta. — Härtill avledn. känsel, t. ex. Schroderus 1626 (i uttr. bära känsel på) = isl. kensl o. ä. da. kendsel (i motsv. uttr.); o. känsla, ä. nsv. bl. a. i betyd. känsel, t. ex. Bib. 1541, känning, el., liksom i fsv. kænsla, kännedom, kunskap, t. ex. Bib. 1541, Schroderus; i modern betyd. väl först under 1700-t., t. ex. Serenius = isl. kensla, undervisning, tillerkännande m. m. — Kännedom, se dom 2. — Kännspak (mest dial.), som lätt känner igen, fsv. kænnispaker = no. kjennespak, till adj. spak i den äldre betyd. 'klok, förståndig'.