Åska

åska, sbst., ännu på 1600-t. åsekia o. d. o. hos Serenius 1741 åskja (Lind 1749 har åska o. åskja), sv. dial. åseka, fsv. āsikkia, av *ās-ækia (jfr fsv. asækyu, oblik kasus, handskr. av VGL II), egentl.: åsens, dvs. gudens (Tors) åkning, till fsv. ās-, gud (se as 1), o. ett ord = isl. ekja, körsla, sv. dial. äcka (se d. o.), verbalabstr. till fnord. aka (= åka) o. möjl. etymologiskt identiskt med ackja (se d. o. o. Tillägg). Jfr fsv. thorak, ä. nsv. thoråk, sv. dial. torakt (H. Pipping SNF XII. 1: 103), ävenledes till åka (se tordön), o. isl. reið, åska, egentl.: ritt, vagn, ags. þunorrád. Gotiskan har i stället þeihwô, besl. med fslav. tąča, störtregn. Andra beteckningar se tordön. — Med avs. på bortfallet av den obetonade mellanvokalen jfr t. ex. lärft, Norge, Sverige, vilken. — Ordet åska är sannol. en eufemistisk omskrivning (ett s. k. noaord) av äldre uttryck (se Sahlgren NoB 6: 10), sedan i sin tur ersatt med t. ex. eufemismerna sv. dial. goan, den goda, gobonn, dvs. godbonden, kornbonn, dalm. skaurman (skåjr-), skåjrgubbe (till skur), alltså personbeteckningar; jfr f. ö. sv. dial. Tor el. Torn går, åker, bullrar, åsen kör (jfr ås 3). Sammans.-formen åske- (av -o) kvarlever (åtm. i poesi) inpå 1800-t., t. ex. Atterbom, o. i sv. dial. — 'Åskregn' kallas i vissa sydsv. dial. gofarregn o. åsaregn.