Kåk

kåk, fsv. kāker, skampåle, schavott (dock ej för dödsstraff), kåk, fästning av ringa betydenhet, jfr fsv. trǣkāker = da. kag, skampåle, från mlty. kâk, skampåle (holl. kaak); i avljudsförh. till mlty. kôke = fhty. slit-kuocha, slädmed o. d.; möjl. med n-suffix (germ. *kǣᵹna-) till de under kägel omnämnda orden för 'gren, stubbe o. d.' Jfr kok (stryk) under koka. Betyd. 'skampåle, schavott' är specialiserad ur den av 'påle, träställning' (jfr schavott, etymol. egentl.: ställning), ur hvilken även den nsv. av 'träruckel' utvecklat sig. — Till ä. sv. kåk, skam- el. spöpåle, hör ä. sv. kåkstryka = da. kagstryge (efter mlty. bi dem kâke stûpen), ävensom det stockholmska gatnamnet Kåkbrinken. Om ett annat gammalt ord för spöpåle o. d. se under stupa 2. — Kåkmat förekom under 1600-t. som okvädinsord, syftande på ett av de straff som drabbade lösaktiga kvinnor; jfr böfvelsmater (bofvels-), galgemaler, galgfågel, egentl.: mat åt kåken, bödeln o. galgen.