Läka

läka, fsv. lǣkia = da. læge; jfr isl. lǽkna = got. lêkinôn, fsax. lâknôn, fhty. lâchinôn, ags. lǽcnian, lácnian; enl. somliga är det isl. ordet lånat från ags. — Härtill: läkare, fsv. lǣk(i)are, ombildat av äldre lǣkir = da. læge, got. lêkeis, fhty. lâchi, ags. lǽce, även: igel (eng. leech, veterinär, igel). Jfr isl. lǽknir, ävensom yngre lǽknari, motsv. mhty. lâchenæ̂re. — Av omstritt ursprung. Enl. somliga inhemska germ. ord, avledda av ett germ. *lǣka-, läkemedel, varifrån fslav. lěkŭ ds., o. urbesl. med fir. liaig, läkare. Enl. andra lån från kelterna, vilkas druider voro bekanta för sin läkekonst; fir. líaig möjl. av ie. *lēpagi-, till roten i sanskr. lápati, pratar, viskar, alltså egentl.: besvärjare o. d., med analogier i flera språk: läkekonsten har urspr. framgått ur besvärjelser o. signerier; jfr gikt. Litteratur se Falk-Torp; jfr även Luft ZfdA 41: 237 o. senast Holthausen IF 39: 71 (: grek. légō, talar; alltså även i detta fall urspr. 'besvärjaren'). — Läkedom, se dom 2. - Ty. arzt, läkare, är egentl. samma ord som ä. sv. arkiater, av grek. arkhiatrós, till arkhi- (se ärke-) o. iālrōs, läkare, till iáomai, läker, iaínō, vederkvicker. En annan gammal beteckning för 'läkare' se medicin.