Påstå

påstå, i modern betyd. t. ex. J. Celsius Disa 1687 (vid samma tid även 'göra anspråk på', t. ex. 1685) = da. paastaa; en bildning av samma slag o. med samma betyd.-utveckling som mlat. insistere (jfr eng. insist upon o. sv. insistera), av lat. insistere. Båda orden betyda egentl. 'stå el. ställa sig på', sedermera använt för att beteckna hävdande av sin eganderätt el. riktigheten av sin utsago. Jfr ä. nsv. stå på något i samma el. liknande betyd., t. ex. 'Iagh haffwer offta ståt ther på fort / Att wij skulle haffwa sat honom bort (i skolan)' Rondeletius 1614, el. 'Hwar han wil stå på the fåfenge ceremonier' Gustaf II Adolf; jfr även ä. nsv. bestå på något t. ex. Gustaf II Adolf = ty. auf etwas bestehen; ävensom de nsv. (vard. el. vulg.) uttr. det kan du sätta dig på, slå dig i backen på. — Ur dylika uttr. med stå på har påstå uppkommit, tidigast kanske i infin., t. ex. O. Petri Kr.: 'han skal haffua ena rettferdigha sack på stå', sedermera sammansmält till ett ord. Under 1700-t. betyder det synnerligen ofta 'göra anspråk på' o. 'påyrka', betydelser som stå den ursprungliga nära. Det under 1600-t. förekommande påstå är i regeln liktydigt med 'vara, räcka' o. är en parallellbildning till det här behandlade.