Blödig

blöd, möjl. delvis (åtm. i ä. nsv.) motsv. fsv. blödher, blödig, rädd = isl. blauðr, ä. da. blød, ags. bléað, motsv. mlty. blôde, fhty. blôdi (ty. blöde); av germ. *blauþu-, *blaupia- (*blaupa-), med samma deklinationsväxling som i t. ex. blid, fast, sen, tunn el. fsv. mōþer, trött ~ ty. müde (se möda); egentl.: blöt, mjuk; av samma rot som blöt, men med annan avledning. I det nuvarande spr. dels: vek, känslosam, blödig, beroende på inflytande från da. blød, som i denna betyd. väsentligen utgår från blöt; o. dels: mjuk, lös, böjlig (fr. o. m. 1880-t., t. ex. Levertin, O. Hansson, M. Mailing), i vilket fall det är en ren danism, efter da. blød = sv. blöt. Det är sålunda mycket ovisst, om ordet i någon modern betyd. kan betraktas som fortsättning av fsv. blödher. — Härtill: blödig, fsv. blödhogher, även: rädd, försagd (så ännu på 1600-t.).