Öm

öm, i ä. nsv. plur. öma, i ä. sv. o. nordsv. dial. även 'ömtålig', t. ex. fru Lenngren, gotl. aumber, ond, fsv. ömber, öm, ömtålig, svår, sorglig, arm, usel m. m. = isl. aumr, olycklig, eländig, da. øm, öm; en, som det synes, speciellt nordisk bildning av ovisst ursprung. Enl. Persson Wurzelerw. s. 230 n. 2 möjl. m-bildning till roten i adj. öde; snarare dock med samme förf. Indog. Wortf. s. 537 besl. med grek. áethlos, möda, kamp (av *au̯edh-), som av Solmsen förbindes med sanskr. vāyati, tröttar ut sig. Annorlunda Noreen (senast Gesch. d. nord. spr.3 s. 106): av urnord. *arƀumʀ, en växelform till arm, adj., av germ. *arƀma-; se med avs. på formutvecklingen under höst. Den ljudlag, på vilken denna sammanställning bygges, är dock fonetiskt osannolik o. stödes icke av något fullt antagligt exempel. — Grundbetyd. är i alla händelser 'arm, usel, olycklig' o. d. o. betyd. 'känslig för smärta, smärtsam' härur utvecklad; jfr sydty. dial. mir ist arm, jag har ont, känner smärta. Ur denna kan väl betyd. 'medlidsam o. d.', egentl.: 'känslig för andras smärta', förklaras; anses dock av somliga abstraherad ur isl. aumhjartaðr = sv. ömhjärtad o. vb. ömka. — Härtill avledn. sv. dial. ömlig, eländig, ömklig, fsv. ömbliker, även: ömmande, smärtsam = isl. aumlegr, no. aumleg. — Ömhet betyder i fsv. 'svaghet, skröplighet'.