Sända

sända, fsv. sænda = isl. senda, da. sende, got. sandjan, fsax. sendian, fhty. senlen (ty. senden), ags. sendan, av germ. *sandian (varav lapska lånordet saddije-, saddit), kausativum till germ. *senþan, gå, resa (se sinom), alltså: 'låta gå el. resa', bildat som vända till vinda, slingra sig o. d. -- Sändebud, fsv. sþndebudh (-bodh) n. jämte -bupi, -man, motsv. isl. sendiboð, -boði, -maðr, till verbalstammen i sända. I betyd. 'ambassadör' o. d. redan i y. fsv., t. ex. 1506: 'thette polniske sendebudet'. En urgammal germ. beteckning är annars got. airus, isl. órr osv. (se ärna). Även användes härold, egentl.: tjänsteman vid hären (se d. o. o. det etymol. identiska Harald). Gamla latinska beteckningar ligga till grund för de nu i historisk framställning brukade legat o. nuntie, om påvliga sändebud; det förra i lat. (legatus) med samma dubbelhet i betyd. som fordom tillkom härold. Om grek. ángelos se ängel; grek. k?ryx betyder väl egentl. 'roparen' (härtill kérýk(e)ion, varifrån lat. cädüceum, om Hermes- el. Mercuriistaven; jfr fru Lenngren: caducé i Kärleken o. Dårskapen, efter fra.); grek. présbys, egentl.: gammal (se präst). Se f. ö. ambassad o. gesant.