Vålla

vålla, nu blott i betyd. 'förorsaka' o. d., ä. nsv. även valla, y. fsv. volla, ä. valda (ipf. walt, wult[e]), få makt med, råda över, förorsaka, vålla = isl. valda (ipf. olla, av *wolþō-) ds., da. volde, förorsaka, got., fsax., fhty. waldan (ty. walten; jfr förvalta), ags. wealdan, ha makt över, styra (jfr eng. wield, styra, handhava, svinga, av ags. weldan, med omljuds-e, sv. vb), gammalt reduplic. verb, väl ett s. k. t-presens (jfr t. ex. fläta), ieur. *u̯al-tō (el. möjl. dh-presens, ie. *ual-dhō, jfr de balt. orden nedan) till roten i lat. valēre, vara stark, gälla (jfr invalid, valet, valuta, valör), fir. flaith f., herravälde (av *u̯lati-), fsla v. vlatŭ, jätte, lett. wała, makt, nsv. Litau. valdýti, styra, fslav. vladą, härskar, anses av somliga härstamma från germ. spr.; jfr dock härtill v. d. Osten-Sacken IF 33: 264. — Den försvagade betyd. 'förorsaka, föranleda' är speciellt nordisk o. utvecklad ur grundbetyd. 'råda, ha makt över', varifrån även den förr icke sällsynta betyd., som representeras av t. ex. Asteropherus o. 1609: (Spörier henne till,) hwad henne wåller' el. Kellgren 1788: 'Säg mit barn, hvad kan dig vålla?', dvs. gå åt dig el. dyl. — Böjningen våller, vållde upptages alternativt ännu av Dalin 1853. Pres. våller, som under 15 - 1700-t. synes vara allenarådande, förekommer f. ö. t. ex. hos Snoilsky. Andra minnen av den äldre böjningen äro det i lägre talspr. förekommande ipf. vållte o. dial. ipf. völt. I supinum förr ofta vållit. Nsv. vållade är belagt från o. 1750. — Jfr ē̆, välde.