Väl

väl, fsv. væl (vel, val) = isl. vel (fno. även val), da. vel, motsv. fsax., ags. wel (eng. well), fhty. wela, wola (ty. wohl); jfr fsax. wala, mlty. wal(e) samt got. waila, ävensom möjl. fslav. vole, volje, välan. Härledningen försvåras genom det got. ordet med dess mycket omstridda o. alltjämt oklara -ai-. Enl. Brugmann IF 15: 99 f., 16: 503, Grundr. II. 2: 717 är waila snarast instrum. fem. till ett ord, motsv. sanskr. vḗlā, tillfälle, med grundbetyd.: 'på passande sätt' el. också temporalt. Fhty. wela osv. utgår enl. B. från avljudsformen *wila. Jfr dock härtill Meringer IF 16: 149, v. Helten ZfdW 13: 74, Trautmann Germ. lautges. s. 35, vilka mer el. mindre bestämt skilja wela (= väl) från det got. ordet, o. av vilka de två första (m. fl.) anse wela besl. med vilja, jfr sanskr. vára-, val, önskan, ack. adv. váram, efter önskan, som adj.: bäst. Även i det senare fallet kunde got. waila höra samman med väl, därest det förra med Braune m. fl. vore att läsa waíla (med germ. ĕ). — För de olika germ. biformerna med a o. ē (jfr meng. wēl) finnas flera förklaringsmöjligheter. I vissa fall kunna de bero på särspråklig utveckling: meng. wēl är möjl. en senare förlängd form, o. nord. val- skulle kunna tänkas under vissa betoningsförhållanden utvecklat ur wail-, om nu verkligen någon dylik diftongisk form någonsin existerat. I alla händelser bör säkerl. ej (med Kock Sv. ljudhist. 1: 202) fsv., ä. nsv. weel anföras såsom stöd för en dylik bildning: den beror på särsvensk förlängning av wel (jfr även R. Pipping Erikskrön. ljudl. s. 14). Sannolikast är, att samtliga de germanska formerna höra tillsamman (germ. *wela) o. stt den skiftande vokalisationen sammanhänger med växling av stark- o. svagton. — Förr (redan i fsv.) även som förstärkningsord i betyd. 'mycket, synnerligen' el. 'ganska'; jfr gamla bibelövers.: 'dertill de yppersta qwinnor, wäl många' (Ap.-g. 17: 4, motsvar. i Bib. 1541; i nya: 'ganska'); i nsv. betyder däremot detta uttr. 'nästan allt för'. — Betyd. 'förmodligen, nog' finnes redan i fsv., utvecklad ur 'säkert, utan tvivel', med samma slags betyd.-försvagning som i ganska, rätt osv. — I sammans. urspr, tillsammans med particip, jfr fsv. vælfrægdhadher, välfrejdad, vælklædder, vælluktande osv., sedan även med verbalsbst. såsom redan i got. waíladêds = ty. wohltat, jfr fsv. vælgærdh o. vælgærning, ävensom lat. beneficium, grek. evergesía, o. slutligen också i förb. med andra sbst., t. ex. vällust. — Härtill substantiveringen väl n., jfr ty. das wohl; ävensom en avledn. på germ. -iþō: eng. wealth, rikedom = fhty. welida m. m. — Välboren, fsv. vælborin, av god börd, adlig, förnäm = isl. velborinn (jfr Atlamál: vǫknoþo velborin, om Gunnarr o. Glaumvǫr), da. velbaaren, mlty. wolgeboren, ty. wohlgeboren. I titlar från mlty. o. ty. I sv. där äldst om högadeln (t. ex. riddare 1350; Svante o. Nils Sture); på 1600-t. inskränkt till den lägre adeln. Till den högre adeln brukades under 1600-t:s senare hälft i stället högvälboren. Till furstliga personer användes (redan i P. Brahes krön.) högboren såsom ännu i dag; mera undantagsvis till landets i övrigt högst uppsatta personer, t. ex. stundom till M. G. De la Gardie o. Ebba Brahe. I Svenska rang-ordningarne 1865 förklaras samtliga dylika epitet »bortlagda», alltså även t. ex. höglärde, högvördige, högädle. Jfr boren o. se närmare förf. Om namn o. titlar s. 89. På samma sätt förekom väl- i vällärd till icke promoverade medlemmar av det andliga ståndet; jfr fru Lenngren: 'husets vällärde adjunkt'; annars höglärd ('höglärde herr magister'); liksom också under 1700-t. välärevördig till lägre prästmän (se närmare under vördig). I regel med tyska förebilder. — Välfärd, se under fara, vb. — Välgörenhet, PostTidn. 1791, Wallqvist 1797, Rosenstein 1819 (hos R. annars sbst. välgörande i samma betyd.), övers, av ty. wohltäligkeit, fra. bienfaisance; bildat som t. ex. nedlåtenhet, varom närmare under -het. Vid slutet av 1700-t. i stället enstaka välgörighet, i närmare anslutning till ty.; klandrat av kritiken. — Välkommen, fsv. vælkomin = isl. velkominn, da. velkommen, mlty. wolkommen, eng. welcome (det senare möjl. från nord. språk); egentl. ombildat efter ett med vilja sammansatt ord, mlty. willekome(n), fhty. willicumo (ty. willkommen), ags. wilcuma, alltså: kommen efter någons önskan el. vilja. — Vällust, fsv. vællust, njutning, fröjd, särsk. om sinnlig njutning o. världslig fröjd = da. vellyst, från mlty., ty. wollust. Ännu hos t. ex. Lidner har ordet undantagsvis den hos upplysningstidens skalder allmännna betyd. av 'upphöjda och ömma själsrörelser'. Med avs. på den i nsv. (först under 1800-t.) specialiserade betyd. av 'könsnjutning' jfr den likartade betyd.-utvecklingen av otukt. — Välmåga, Gustaf I 1558 (i brev till h. Magnus): 'tijtt tilstand och välmåge', L. Petri osv., till fsv. magha, mogha, varav må 2. Jfr förmåga. — Välsigna, se d. o. — Välstånd, Phrygius 1615, Wallius 1620 (jfr 1561: -stend) = da. velstand, efter ty. wohlstand el. mlty. wolstant; jfr uttr. stå sig bra. — Hit hör också nord. o. mellansv. samt finnl. dial. väles, välis, hell!, lycklig du!, m. m., motsvar. ä. nsv. wälis dig o. wäl ästu; jfr Kock Sv. ljud-hist. 1: 234 f.