Äta

äta, fsv. æta (i Dalalagen även brytningsformen iæt- o. fgutn. ieta; jfr dalm. iätå) = isl. eta, da. æde (om djur o. bibl.; annars spise), got. itan, fsax., ags. etan (eng. eat), fhty. ezzan (ty. essen), till ie. roten ed i sanskr. ádmi, grek. (futur.) édomai, lat. edere, fir. estar; med ie. -ē- i isl. ipf. āt = fsv. āt (sv. åt); got. plur. ētum, (vi) åto (men sg. at), lat. ēdimus, (vi) ha ätit, litau. ḗdmi, ḗdu, äter (om djur), fslav. jamĭ (av *ēdmi), samt i as 2 o. åtel. — Kausativum: germ. *atjan = sv. dial. ättja, låta (boskap) beta, isl. etja, got. fraatjan, fhty. ezzen (= -ts-) (ty. ätzen), ags. ettan; se etsa. — Jfr f. ö. fräta, tand. — Härtill bl. a. sv. dial. jäta, krubba, fgutn. iæta = isl. eta, jata; jfr, med avljud, got. uz-éta m. (till prep. ur) o. fslav. jaslŭ (av *ēdslo-).