Dö

dö, fsv. dö(a), döia (ipf. dō, jämte svagt dödde, ännu hos Bellman) = isl. deyja, da. dø fsax. dôian, fhty. touwen; eng. die från nord.; germ. rot daw-, avljudsform till dew i got. diwans, dödlig. Härtill kausativet germ. *dōwian (i got. af-dauiþs, utpinad) = fslav. daviti, kväva (litau. dõvyti, uttrötta, väl lån från slav.). Släktskapen med dån 1 o. dåna visar hän på en grundbetyd. 'bli bedövad, domna o. d.' Jfr dessutom Persson Indog. Wortf. s. 744 med not 1. Om ett annat i nord. o. ags. uppträdande ord för 'dö' se under själ 1; ett tredje är isl. andazt, till ande. Den allmännast spridda indoeur. beteckningen för 'dö' ingår i ordet mord (se d. o.). — Nsv. ipf. dog har fått g från fsv. plur. *dōgho (jfr konjunkt. dōghe), av *dōwo (med w-inskott som i redobogen, trogen), av *dōo. I t. ex. slog hör däremot g till den ursprungliga pluralstammen.