Säng

säng, fsv. sæng, siang = isl. scé(i)ng, no. seng (även: sängdyna), da. seng (ä. da. även sceing). Ett speciellt nordiskt ord av mycket omstridd o. alltjämt dunkel härledning. Litteratur se H. Pipping SNF VIII. 1: 89, som själv utgår från en urnord. sammans. *sahia-wangis, jfr fhty. såhär, Carex, o. wang- i fgutn. vengi, kudde, alltså: hökudde; jfr ags. sceccing, säng, väl egentl.: med hö stoppad säck. - Förhållandet till ir. sæng, säng, är oklart. — Betyd. 'trädgårdssäng' beror på övers, av ty. bett; jfr bädd. - Samgerm. ord för 'säng saknas. I isl. dessutom hvila o. rekkja; ty. har bettgestell, bettstelle; eng. bed-stead; fra. Ht av lat. lectus (till roten i ligga, läger). Det homeriska démnia till démo, bygger (se timmer), visar, att i södra Europa sängar i mera modern mening tidigt voro i bruk. — Till sängs, fsv. til sceng s, analogisk ombildning (efter mask. o. neutr.) av fsv. til scenga (av genit. sg. s(i)cengar), kvar i i ä. nsv. till sängia t. ex. o. 1685, til sänge t. ex. 1659, 1685. — Sängfösare, namn på sup, av Beskow Lefn.-m. s. 185 omtalad från 1809 o. betecknad som aftonsup, alltså äldst om den sup som togs vid sängdags, men senare i vissa trakter om den som föregick 'lilla Manasse', den sista i raden. Se förf. Sv. stud. s. 367. — Sammans.-formen säng- (ej sängs) beror på fsv. s(i)cenga- (genit. till säng), varav närmast ä. nsv. sänge-.