Hålla

hålla, fsv.; isl. halda = da. holde, got., fsax. haldan, fhty. haltan (ty. halten; jfr anhalt(s)station, halt 2), ags. healdan (eng. hold), hålla, men i got.: vakta boskap, vilket anses vara den äldsta betyd.; germ. redupl. vb, väl, med Zupitza, Osthoff m. fl., utvidgat med ie. t av ie. roten kel, driva, i grek. kéllō ~ boukólos, herde, jfr särsk. sanskr. kaláyati, driver boskap på bete, håller, bär, håller för. — Hålla idéns fana högt, från Ibsen, som lägger orden i munnen på frasmakaren Tønnesen; enl. J. Paulsen Samliv med Ibsen hämtade från en vers av Jonas Lie. — Hålla munnen, Bib. 1541:'Kära barn, lärer hålla munnen' Jes. Syr. 23, motsv. isl. halda munni sínum, da. holde sin mund, ty. das maul halten. — Hålla sig i skinnet, se skinn. — Hållen, part. som adj. i hel och hållen, motsv. i da., antagl.: välbehållen. — Håll, sbst., fsv. hald = isl. osv. (= sv. lånorden halt l o. 2); i åtskilliga betyd-, t. ex. riktning, avstånd, håll i sidan (väl egentl.: vad som håller tillbaka el. hindrar andedräkten). — Hållen, best. f., i uttr. loven är bra, men hållen är bättre, ombildning av hålla efter loven (fsv. lovan).