Trött

trött, i ä. nsv. även trott (t. ex. Lex. Linc. 1640: trott, -heet m. m. jämte -ö-, under lăssātŬs m. m., jfr fsv. throtta o. inkoat. throtna), fsv. þrötter = isl. þreyttr, da. træt (med egentl. jutländsk övergång av ø till æ som i gemme, gömma, o. glemme, glömma); egentl. part. till fsv. kausativet þröta (ipf. þrötte) osv., trötta, av *þrautian, egentl.: göra att krafterna tryta, till tryta (se d. o.). Vb. trötta, fsv. þrötta, är avlett av trött (o. sålunda ej direkt identiskt med þröta), på samma sätt som fsv. rædda, skrämma, av rädd, part. till rǣþa, skrämma; sammanhängande med en allmän tendens i språket att undanskjuta gamla mera primära ord till förmån för avledningar (jfr sv. frejdad, men fsv. frǣgher osv.), f. ö. bekant även från andra språk (t. ex. de romanska: fra. chanter, av cantǢre, för lat. canere, sjunga, fra. aider, av *adjūtāre, för lat. adjuvāre, hjälpa osv.). — Trött har undanträngt det gamla likbetyd. fsv. mōþer, även i Bib. 1541, besl. med väst-germ. *mōþia- i ty. müde osv. (se möda); ävensom ä. nsv. mödd, egentl. part. pf. till vb. möda. — Härtill inkoativet tröttna, fsv. thrötna, som undanträngt den äldre avljudsbildningen ä. nsv. (t. ex. Dalins Arg.) o. sv. dial. trottna, fsv. throtna = isl. þrotna; jfr blötna, men fsv., isl. blotna.