Ära

ära, sbst., fsv. ǣra, även: aktning, välvilja = sen isl. ǽra, da. ære, från mlty. êre, även: äktenskap, av fsax. êra, nåd, ära, gåva = fhty. êra (ty. ehre), ags. ár, ära, välgerning, skonsamhet, lycka, isl. Eir, läkekonstens gudinna, av germ. *aizō-. En inhemsk utveckling av denna grundform hade givit *ēra. Härtill vb. ära, fsv. ǣra, da. ære, från mlty. êren, av fsax. êrôn = fhty. êrôn, erên (ty. ehren), ags. árian, i fhty. o. ags. även: begåva, isl. eira, skona; av germ. *aizōn, *aizian; med dentalutvidgning i got. aistan, ha försyn för, akta, o. grek. aídomai, blyges, har försyn för, av ie. *aizd-, *aisd-; däremot knappast, såsom också antagits, i lat. aestumāre, taxera, värdera, akta (varav fra. estimer, sv. estimera, nu blott vard., dial. exmera), som i stället snarast ytterst hör till aes, malm (se ärg o. Walde 2). — Med avs. på mlty. ē > nord. ǣ jfr lära; sannol. beroende på öppet uttal av mlty. ē före r (se Seip 2: 86). — Betyd. 'begåva' uppträder i förära (jfr y. fsv. foræring) = da. forære, från mlty. vorêren, hedra, särsk. med gåvor, motsv. ty. verehren. I denna betyd. urspr, med prepos. med. I den äldre betyd. 'hedra' t. ex. Sir. bok 1561: 'Wijsheten . . förährar them som henne vnfå'. — Ordet hade förr en vidsträcktare användning än nu, då det ofta ersattes av heder, t. ex. i betyd. 'redlighet, hederskänsla, rättskänsla' o. d.; kvar i t. ex. en ärans man, en man av ära (jfr hedersman), bo långt från all ära och redlighet; jfr även i bedyranden t. ex. på heder och ära, på ära och tro (det senare vanligt redan i fsv.). — Ära den som ära bör, dvs. ära (heder) åt den som ära tillkommer; efter ty. ehre, dem ehre gebührt, efter Rom. br. 13: 7 (i gamla o. nya svenska bibelövers, i stället heder). Sedermera ofta genom missförstånd utbytts mot äras bör. — Äran är det vackraste trädet i skogen, från motsv. uttr. i da. (æren osv.); egentl. ordlek på ett gammalt ord för 'lönn', da. ær (el. æretræ), besl. med ty. ahorn, lat. acer osv. (se lönn). Jfr no. jamnen er eit godt gras, där javne betyder både '(växten) Lycopodium' o. 'rättframhet' o. d. — Den vid en mängd situationer (lyckönskningar, avsked osv.) använda hövlighetsfrasen ha (den) äran att . . är en översättning av ty. die ehre haben. — Ärbar, förr, t. ex. 1600: ärofull, hederlig, bl. a. som attribut till bondeståndet (t. ex. 1723, liksom i ä. sv. ärlig, hederlig, varom nedan); nu med starkt specialiserad betyd., om kvinnor: en ärbar kvinna, ärbart uppförande = da. ærbar, från ty. ehrbar, av mhty. êrbæ̂re = mlty. êrbâr (ärevördig o. d.); egentl.: som är förenligt med el. uppför sig enligt ärans el. hederns fordringar, se bar 3. — Äreboren (nu †) = fda. ærebaaren. Tidigast (liksom i ä. da.) antagl. om adelsmän; men har sannol. varit sällsynt. Under 1600-t.:s senare o. 1700-t.:s förra hälft ofta som hedersepitet till ämbetsmän, fil. magistrar o. förnämligare borgare; senare, in på 1800-t., även till mindre hantverkare bland städernas borgare; dock alltid åtföljt av andra efter förhållandena avpassade attribut, t. ex. 'äreborne, lagfarne och höglärde' 1670 till en juris professor, 'äreborne, välvise och högaktade' till en borgmästare; Växiö 1785: 'Mästaren Borgaren och skomakaren Äreborne och konsterfarne C. F. S w.' 1775 befordrades av collegium medicum apotekarna från 'äreborne och konsterfarne' till 'högachtade'. — Ärlig, i ä. nsv. (15- o. 1600-t.): ansedd, aktad, hedervärd; förnämlig, hederlig; ärbar m. m., t. ex. Bib. 1541, Sal. Ordspr. 16: 31: 'Grå håår äro en ährlig krona' (gamla bibelövers.: 'en hederskrona', nya: 'En ärekrona'), gamla bibelövers., 1 Tim. 3: 11: 'deras hustrur . . skola ock ärliga vara (dvs. ärbara)', fsv. ǣrligh(er) (-līker, -līkiri), ärad, ansedd, berömd, ärevördig, ärofull, härlig, hedersam (jfr västg. äraktig i denna betyd.), ärbar m. m. = da. ærlig, ärlig, förr bl. a. även: ärbar, från ty.: mlty. êrlich, ty. ehrlich i ungef. samma betyd., i nhty.: ärlig, redlig. Förr i svenskan även som hederstitel, först (redan i fsv.) använt om riddare o. adelsmän (på 1600-t. allmänt ersatt av välboren), sedan om borgerliga personer, o. långt in på 1800-t. (t. ex. i adresser) om allmogemän, hantverkare (på landet) o. soldater, t. ex. 'Ärlige och förståndige dannemannen N. N.' o. d. Betyd.-utvecklingen i ärlig är analog med den i hederlig, urspr.: hedrad, aktad, o. lat. honestus (till honor, heder, ära). — Äregirig, fsv. ærogirugher, liksom da. ærgerrig från ty.: mlty. êrengirich, ty. ehrgierig (jämte ehrgeizig), till girig i betyd. 'begärlig'. — Ärevördig, se under vördig. Jfr y. fsv.: ærværdogho (för -e) kere herre, till Svante Sture. — Betr. växlingen äre- o. äro- i sammans., t. ex. ärelös (fsv. ǣro-) o. ärofull jfr under syssla. — I stället för ärelystnad användes under 1700-t. o. 1800-t.:s första hälft mycket ofta ärelust. — En gammal sammans. härtill är husära i betyd. 'hustru', Bib. 1541, Psalt. 68: 13, i gamla bibelövers.: 'husäran utskifter rofwet'; efter Luther s. st.: hausehre; sedermera icke sällan i litter., t. ex. Palmblad, Knorring, Hedenstierna (i nyare tid i regel med skämtsam anstrykning); förr (åtm. 1600- o. början av 1700-t.) i officiell stil (vid likpredikningar o. d.), t. ex. 1656: 'Gundborgh . . . , Wyrdiges och Wällärdes Her A. H. F. . . Fordom Kiärelskelige Huusähra och Hustro'. Egentl. beroende på felaktig övers, av ett hebr. newál bájit med betyd. 'husets beboerska', som förväxlats med ett nawál bájit.- Inhemskt nordiska uttr. för 'ära': heder (nu med något avvikande betyd.) o. isl. vegr, båda med grundbetyd. 'glans, klarhet', jfr t. ex. ags. hádor, klarhet (se närmare heder), o. fhty. wâhi, strålande, skön (ffra. gai > eng. gay, glad, med samma betyd.-utveckling som i glad). Se även under *söma.