Svälla

svälla, fsv. svwlla, st. vb (ipf. svall, så ännu vid slutet av 1700-t. o. som arkaismer senare, i nordl. sv. dial. o. i finnl.) = isl., no. svella, no.-da. svelle, ä. da. svcelle, fsax., ags., fhty. swellan (ty. schwellen, ipf. schwoll), st. vlx Kausativum: germ. *swallian, låta svälla = isl. part. pf. sveldr, mlty., fhty. swel-len (ty. schwellen, ipf. -té); fsv. sv&lla ut träns, beror kanske på lån från mlty.; jfr got. ufswalleins, uppblåsthet, till *swalljan. Germ. stam *swell- av *sweln-. Jfr svullen (osv.), svulst. - Nda. har i stället det besläktade sulme, ombildat av ä. da. snlne (motsv. sv. svullna) efter ä. da. solm, svullnad = fsv. sulme (jfr svullen).