Störta

störta, fsv. styrta (-ö-, ipf. -té) = no. slurla, da. störte, från mlty. starten (även : förskräcka) = fhty. Sturzen (ty. Sturzen), av germ. * stur tian, jfr ags. sturtende, hoppande; besl. med ags. stearllian, snäva (eng. startle, studsa tillbaka o. d.), avljudsformer till stert- i stjärt osv., till en rot med betyd. 'vara el. bliva styv', utvidgning av ster ds.; se starr-bliga osv. Med avs. på betyd. 'falla, snäva' av 'vara styv' jfr analogierna under stappla, stjälpa o. stupa. - Den äldre böjningen störta, stört k var-lever ännu i dial. o. t. ex. hos Kellgren: stört (imper.) o. i Geijers Narvamarsch: 'Då störte i Norden Svithiods magt'; jfr även be stör t. Övergången till I konj. (ipf. -ade; jfr Serenius 1741: part. störtad; f. ö. allmänt o. 1750 jämte -té) beror på det otydliga imperfektmärket; jfr motsv. under t. ex. gästa, hitta, hämta, reta, skifta, skämta, span.a, trösta, törsta, välta (jämte det äldre välte), vänta ävensom t. ex. flöda, häda, härda, möda, mörda, skynda, vörda o. under sålla. - Härtill stört som förstärkningsord i stört omöjlig osv., t. ex. Knorring 1838: stört omöjligt = no. sturt i start galen, da. styrte- i styrtefuld, jfr sv. dial. stört, alldeles, strax, no. sturt, alldeles. I sv. dial. även ett adj. sturter, stört, brant, t. ex. Vgtl. = ä. sv. stört, Lidner Mess.: 'Vid grafvens störta brant* (hos L. från västsv. dial.).