Sol

Sol är den stjärna som befinner sig i centrum av vårt solsystem och ger oss ljus och värme på jorden. Ordet "sol" kommer från det latinska ordet "solis". Solen är en enorm klotformig gasboll som består av 70% väte, 28% helium och andra element i små mängder. Den har en diameter på omkring 1,4 miljoner kilometer och är ungefär 109 gånger större än jorden. Solen är också källan till solenergi som används för att generera el och värme i vårt samhälle.

Källa: Denna text har skrivits av en AI-robot (OpenAI, GPT-3.5-turbo).

sol = fsv., da. = isl. söl f., got. sanil n. (det got. ordet närmast av *söil med bortfallet w), av germ. *söivil- (~ul, *sowl-t; med bortfall av w i nord. spr.) = ic. *sänel- i lat. söl m. (ital. sole, span. so/, men fra. soleil av dimin. *söliculus), grek. (li)élios (med avledn. -zo), litau. sdnlé f.; jfr fslav. sliimce, sol (stam: *siiln-); i kelt. spr. (fir. silil) även 'öga' (noanamn? Meillet); avljudsformer till sanskr. sära-,'sol, o. svar-; jfr det got. runnamnet sugil = ags. sigel, med omstritt g; rotbesl. med den i västgerm. spr. allmänna stammen sun- i ty. sonne osv., kanske, med H. Pedersen, båda stammarna från en heteroklitisk böjning ie. *sän-el, genit. *sn-n-és (se söndag o. Sonfjället), o. med sval; egentl.: den lysande; alltså samma grundbetyd, som t. ex. lat. liuia, måne (se ljus). Att beteckningarna för 'söl' i indoeur. spr. i regel äro fem. el. mask. visar väl, med Meillet Lingu. histor. s. 220 f., på att den uppfattats som ett personligt väsen. - Om sam ma n s. dräng-, p ig-, natt- söl i betyd. 'måne' se d. o. - Intet nytt under solen, jfr Sal. Pred. 1:9. - Solfjäder, Åbo 1632: 'l quines sooll fieder', Oxenst. brefv. 1637; synes vara en speciellt svensk bildning: grannspråken ha i stället beteckningar som utgå från ord för 'vifta, fläkta', såsom da. vifte, ty. wedel (till wedeln, vifta), eng. fan (från lat. vannus, se vanna), fra. éventail (till éventer, utsätta för vinden, till lat. ventus, vind), jfr även ty. fächer (väl till [an]fachen osv., dock enl. somliga ett lat. lånord), förr också: sonnenfacher. O. v. Dalin bildar skämts, beteckningen lurgevär. - Solsicka, sydsv. dial., Chrysanthemum segetum = da. solsikke, Helianthemum, ags. solsece, efter lat. solsequium (-quia; fra. souci), egentl.: som vrider sig el. följer solen, till sequi, följa. Jfr solvända. - Solstånd (sommar-, vinter-), om solens (skenbara) stillastående,(vid sommar- o. vintersolståndet), 1580-t. = mhty. sonnenstant, holl. zonnestand, liksom mhty. sonnenstandung o. de besläktade isl. sölstaða, mlty. sunnestat, ags. sunstede övers. av det likaledes besläktade lat. solstitium (av -stat- till stare, stå). Med annan bild, om solens skenbara vändning vid vändkretsarna, sv. dial. solvarv (jfr skån. solvorr, om de dagg- el. regnfläckar, som uppkomma på de vävar, vilka ligga på bleken under denna tid), isl. sólhvarf, da. solhverv, till germ. *hwerfan, vända el. vrida sig (se värva), o. varv (fsv. sölhvarf betyder 'solförmörkelse', till samma verb i betyd. 'försvinna'); vidare mhty. sunne(n)wende (ty. sonnenwende), ä. holl. zonnenwende, till vända; se även under tropik. Ags. sungihte n., ä. ty. sonngichten, hör till mhty. giht (osv.), gång, resa (till gånga, jfr fhty. gingên, följa efter); no. solhov, egentl.: solens stigande, är en avljudsform till häva. — Solsvärta, sv. dial., koltrast, se d. o. — Solvarg i uttr. grina som en solvarg, egentl.: gapa stort (se grina), 1753 o. sannol. redan Härnösand 1661 i öknamnet Solewargh, till sv. dial. solvarg, även solulv, vädersol, bisol = da. dial. solulv, jfr eng. sundog om likartade fenomen ävensom nisl. vera i úlfakreppu, dvs. 'i ulvaklämma'. I anslutning till den gamla mytiska föreställningen, att solen förföljes av en glupande ulv, som söker uppsluka henne. Sådana solvargar äro Skǫll o. Hati, som enl. den poet. Eddan (Grimnism. 39) följa efter solen, ävensom Fenrisulven, vilken enl. VafÞruðnismál 47 en gång blir hennes bane. Samma folktro finnes (el. har funnits) hos tyskar, rumäner o. slaver. Även en mängd indian- o. negerstammar tro, att solförmörkelser orsakas av ett vidunder, som uppslukar solen. — Solvända, växtsl. Helianthemum, Franckenius 1659 (-wenda, -wende), motsv. ä. da. solvende, no. solvendel, holl. zonnewende, mhty. sunnewende (ty. sonnenwende), till vända, alltså: som vänder sig efter solen; jfr de likbetyd, ä. da. solvirvel (till germ. *hwerfan, vända el. vrida sig, o. virvel), mhty. sunnenwerbel (ty. sonnenwirbel), fra. tournesol, grek. (h)ēliotrópion (till (h)ēlios, sol, o. trépō, vänder, se trop; jfr sv. växtn. heliotrop), ävensom under solsicka. — En avledn. på urnord. -ia av sol är sv. dial. annsöles, motsols, fsv. andsölis (-sȳlis) = isl. andsølis; till an- 2, emot. — Om ordet i ortn. se följ. o. Solna.