Synd

Synd är ett begrepp som används inom religion för att beskriva handlingar eller tankar som anses vara onda eller felaktiga enligt en given moralisk standard. Begreppet är vanligt inom kristendomen och kan innebära att en person går emot Guds vilja eller bryter mot hans bud. Synd kan också innebära att en person skadar sig själv eller andra, samt att man agerar själviskt eller oetiskt. I samhället kan synd tolkas som en handling som strider mot lagen eller normerna i samhället.

Källa: Denna text har skrivits av en AI-robot (OpenAI, GPT-3.5-turbo).

synd = fsv., da., isl.; i isl. äldre synd; på grund av den senare formen, möjl. dock med orätt, förklarat som ett germ. 'sunjipo-, adj.-abstr. till germ. *sun(p)ia-, skyldig, sann (- got. sunjis, sann); i så fall bildat som t. ex. fr ej d, längd o. d. En substantivering av samma adj., likaledes i betyd. 'skyldig', är germ. *sundl, gen it. *sun(d)iöz, motsv. dels (med -nj-, varav västgerm. -nn-) ags. synn (eng. sin), formellt identiskt med got. sunja, sanning; o. dels (med bibehållet d) fsax. sundia, fhty. sunt(é)a (ty. sunde) o. kanske åtminstone delvis också nord. synd, jfr näml. lapska lånordet suddu-, sundo, som enl. Wiklund Lule-lapp. Wb. s. 131 utgår från urnord. *sund(i)ö. Otänkbart är väl f. ö. ej, att formen synÖ beror på analogi, i vilket fall det nord. ordet utan vidare kunde identifieras med de västgerm. el. rent av betraktas som ett gammalt lån från dessa Grundbetyd. i germ. *sun(p)ia- är 'varande* (jfr got. bisunjané, runtomkring, egentl. genit. plur.: 'av de runtom befintliga') = ie. *sntio- i sanskr. sdtya-, sann, till roten es, vara; i avljudsförh. till lat. sons, skyldig, insons, oskyldig, av ie. *sont- = germ. *sanp- i adj. sann (se närmare d. o.): isl. sannr betyder både 'sann' o. 'skyldig'. Betyd. 'skyldig* har utgått från en pregnant betyd. av roten es, vara. Synd betyder alltså urspr, 'skuld', men uppträder blott i sin nuvarande betyd., som ordet erhållit med kristendomen. I de nynord. språken ha dessutom tillkommit vissa för dessa karakteristiska användningar, i uttr. det är synd om, motsv. da. det er synd for (no.-da. z), tycka synd om, motsv. no.-da. synes synd i (ej i da.), så synd det var (i da. i stället: hvor det var skade). — Härtill avledn. got. sunjön, egentl.: tala sant, varav: rättfärdiga sig = isl. sy nja, med den sekundära betyd.: neka, vägra, fsv. sy nia, vägra, sv. dial. sona, avsäga sig, försumma, söla, samt som bergv.-term i t. ex. gruvan är sonad, om gruva, när inmutarens rätt är försuten, jfr Grufvestadgan 1884: 'Då grufanläggning blifvit sonad'. — Syndabock, 1683 (i betyd. 'stor syndare' el. dyl.), Lind 1749 = da. syndebuk, ty. sundenbock, egentl.: den bock på vilken Israels barn enl. 3 Mos. 16: 9 lade sina synder. — Syndaflod, Phrygius 1620, förr även synd(e)- = da. syndflod, efter ty. sundflut, av mhty. siindenfluot, en tidig (1200-t.) folk-etymologisk ombildning av mhty. sint-fluot (ännu hos Luther sindflut), av fhty. sinfluot. Till flod, flöde, o. prefixet sin- = isl., fsv. si-, utan avbrott o. d., i t. ex. fsax. sinuwel, fhty. sinawel osv. = isl. sivalr, fsv. slval, alldeles rund (jfr in = nord. f; se val 1), got. sinteins, daglig (besl. med sanskr. dina-, dag), sv. dial. siregna, ideligen regna, osv. = ie. *sem-, en, i t. ex. lat. simplex (se simpel), med ie. -m > germ. -n i slutljud; i avljudsförh. till sam-, samman. Annorlunda, men oantagligt Wood Mod. Phil. 9: 8 (: *sind-, flod = sanskr. sindhu-, jfr hindu). Gotiskan har i samma betyd. ett midjasweipains, till mid- o. sannol. besl. med svepa; f. ö. ej fullt klart. — Syndapalt, 1760 osv., till ä. sv., sv. dial. palti betyd. '(trasig) stackare' (se palta), jfr Swedberg 1692: '(Vi böra aflägga) . . gamla, stygga och fuhla syndapaltor'.